Den nutida hunden

Swedish_police_dogsDen nutida hundrasen kan inte spåras längre än några hundra år tillbaka. Det är därför svårt att egentligen förstå vad den nutida hunden har för besläktning. De flesta uppgifterna om hundens ursprung är mestadels bara antaganden som baseras på likheter med hundarna på avbildningar från tidiga kulturer.

När det gäller många moderna hundraser hävdas de ha ett ursprung från antikens molosserhund. Molosserhunden är en hundrastyp som utgör en egen undergrupp från stora herdehundar och bergshundar. Den var också utbredd i norra Medelhavsländerna under antiken och användes som boskap och stridsdjur. Molosserhunden är också identisk med den moderna mastiffrasen. Själva namnet kommer troligen från ett folk vid namn molosserna som levde cirka 500 år före Kristus i Epirus.

Idag är hundens relation till människan starkare än någonsin, eftersom de har många viktiga användningssyften som till exempel narkotikahundar som hjälper polisen. Man kan säga att hunden egentligen har en viktig funktion för samhället. I Sverige finns det cirka 800 000 hundar som är indelade i runt 600 000 hushåll. Både avelsarbetet och rasstandarden ordnas av kennelklubbar, där Svenska Kennelklubben är riksorganisation för svenska hundägare.

Uppskattningsvis bor en tredjedel av världens hundpopulation i byar, slum eller är hemlösa. Det var efter andra världskriget som antalet sällskapshundar ökade och under 50- till 60-talet var det mycket vanligare att hunden hölls utomhus. Under den tiden hade hunden sin primära funktion som vakthund, lekkamrat till barn eller promenadsällskap. Det var efter 80-talet som hundens roll började förändras till ett mer emotionell stöd till människan. Människan och hunden hade ökat sin integrering med varandra samt påverkat varandras liv till den nivån att hunden formade familjens hem och livsstil.

Två stora trender som förändrade hundens status är kommersialiseringen av att forma dem till att nå upp till människans förväntningar av personligheter och beteenden. Den andra trenden är att vidga tanken att familjen kan inkludera hunden i deras vardagliga liv.